Ett ögonblick...

Maj 2006

Tiden måste gå fortare nuförtiden. Åt­minstone känns det så emellanåt. Förmodligen har det med tidsandan att göra. Eller möjligen åldern. Vi har så fullt upp med våra fullspäckade liv. Vi ska göra karriär, driva företag, umgås med vänner, upp­fostra barn, klippa gräsmattor, snickra, samla frimärken, eller vad vi nu håller på med. Alltid är det något på agendan. Alltid något som måste göras. Nej, ta och stanna upp och fånga de där små ögonblicken som aldrig kommer igen. De första vitsipporna under den nyutslagna björken i slänten ner mot sjön. Att bara vara där och känna dofterna som formligen sköljer över en. Att förnimma tystnaden och låta sinnena ges nya insikter och perspektiv.

Att man är allergisk mot pollen får man helt enkelt bara bortse ifrån.

Tillfällen till det ena eller andra uppenbarar sig ständigt i tillvaron. Som att klättra i berg med sonen och låta honom styra oss till platser dit jag aldrig skulle gå annars. Det finns många spännande grejer bakom stenar, under grus och nere i busksnår. Oaser av små underverk som bara väntar på att bli upptäckta. Barn har en fantastisk förmåga att bejaka och fascineras över det lilla.

Bara att komma ner till hans dryga meter och se saker och ting från hans horisont är oerhört givande. Inte minst för mig som enligt vissa, betydligt längre kamrater, bara är en och tolv.

För inte skall det väl behövas genom­gripande omställningar för att man skall få nya förhållningssätt till livet, naturen eller människorna runtomkring oss? Nej, stäng ute det intetsägande bruset för några ögonblick och sök efter frizonerna istället.

Ni kanske inte behöver ta ett friår, det är kanske lite väl häftigt, men en fridag borde vi alla kunna unna oss. Eller åtminstone några ögonblick då och då. Tillfällen då vi bara är och använder våra sinnen fullt ut. Stunder då vi tar tillvara och bejakar det lilla.

Det skall jag göra – när jag tar semester. Först måste jag bara…

Ha en skön sommar!

Martin Gustavsson